Bläddrar igenom mina gamla arkiv till det som kändes då. Till det jag tänkte då. Alla ord jag på något sätt slagit ut alla känslor som finns här, att allt det är jag är längre bort än mig. Jag försöker känna men det går inte. Försöker komma nära mig själv men jag stöter bort allt jag någonsin känt. Allt är bakom och jag är utanför. Lyssnar på Håkan och kapten röd på repeat för då känns jag på något vis. Jag vrider mig för småsaker. Saker som är fel men som inte är något. Men jag slutar inte. Höjer volymen och gömmer mig bakom under utanför. Allt jag vill är att bryta sönder det som är inuti. Kanske har tiden läkt alla sår eller så är jag bara starkare än jag någonsin kan förstå eller så visste jag att det var här mina händer skulle landa. Tanken på det som var två känns inte riktigt riktig. Alla ord, alla sånger alla famningar inget känns på riktigt. Skriver ner mina drömmar i min svarta bok lägger den och pennan på hyllan vrider mig och somnar. Kanske allt bortom eller allt utanför är riktigt för allt inuti verkar inte finnas.