24TIMMARRUNTOMIVÄRLDEN
jag skänker dig en tanke alltid när jag går den där vägen hem från solna centrum till mitt stora gula hus på stråkvägen 24 i råsunda. tänker på allt och försöker på något sätt rada upp och reda ut allt bit för bit vilket oftast resulterar i ingenting
jag vet att att det inte längre är dig jag saknar, utan bara allt vi två en gång gjort, vi hade nog egentligen nästan inget alls gemensamt. du fick mig verkligen att må bra men för det mesta sårade du mig nog. jag var alltid bortvald alltid något i skuggan av det du inte vågade stå upp för eller ens visa upp. jag tappade mig själv, tappade orken och accepterade bara att det var så det skulle vara. jag är konstigt sagt nog ändå glad över att det blev såhär, att vi valde att kliva av vårat tåg och istället gå på nya, för jag har verkligen inte mått så bra som jag mår idag trots att jag hela tiden känner den där saknaden så mår jag så himla mycket bättre, så fylld med så mycket tid som inte finns, så mycket egna val utifrån mig själv, bara jag och jag anpassar mig efter mina egna behov.
det är skönt men också ovant. ovant att bara vara en hel agnes. ett jag. Alicia sa till mig för bara någon dag sen att när man inte längre vill göra saker med en person då saknar man nog inte längre den personen utan egentligen bara det man tidigare haft gemensamt och det är verkligen sant.
varje dag får jag höra saker som får mig att relatera till nya saker och jag har nog aldrig tidigare uppskattat mina vänner så mycket som idag, jag älskar dom och jag vill flytta ihop bo i ett kollektiv, skaffa stora barn ha växter, dricka öl och laga mat till allas favoritmusik, tillsammans.
jag är också så imponerad över vad jag själv kommit att bli, imponderad och stolt över den personen jag är just nu. en stark men alltid tankespridd tjej som nästan aldrig är där hon är. alltid påväg, aldrig helt stilla aldrig helt lugn. men jag trvis och jag är så himla nöjd just nu. tack mig själv för det!
avslutar snart min sista månad som 18 åring och påbörjar en ny som 19.
19 år i världen och jag vet bara det lilla jag sett.
jag vet att att det inte längre är dig jag saknar, utan bara allt vi två en gång gjort, vi hade nog egentligen nästan inget alls gemensamt. du fick mig verkligen att må bra men för det mesta sårade du mig nog. jag var alltid bortvald alltid något i skuggan av det du inte vågade stå upp för eller ens visa upp. jag tappade mig själv, tappade orken och accepterade bara att det var så det skulle vara. jag är konstigt sagt nog ändå glad över att det blev såhär, att vi valde att kliva av vårat tåg och istället gå på nya, för jag har verkligen inte mått så bra som jag mår idag trots att jag hela tiden känner den där saknaden så mår jag så himla mycket bättre, så fylld med så mycket tid som inte finns, så mycket egna val utifrån mig själv, bara jag och jag anpassar mig efter mina egna behov.
det är skönt men också ovant. ovant att bara vara en hel agnes. ett jag. Alicia sa till mig för bara någon dag sen att när man inte längre vill göra saker med en person då saknar man nog inte längre den personen utan egentligen bara det man tidigare haft gemensamt och det är verkligen sant.
varje dag får jag höra saker som får mig att relatera till nya saker och jag har nog aldrig tidigare uppskattat mina vänner så mycket som idag, jag älskar dom och jag vill flytta ihop bo i ett kollektiv, skaffa stora barn ha växter, dricka öl och laga mat till allas favoritmusik, tillsammans.
jag är också så imponerad över vad jag själv kommit att bli, imponderad och stolt över den personen jag är just nu. en stark men alltid tankespridd tjej som nästan aldrig är där hon är. alltid påväg, aldrig helt stilla aldrig helt lugn. men jag trvis och jag är så himla nöjd just nu. tack mig själv för det!
avslutar snart min sista månad som 18 åring och påbörjar en ny som 19.
19 år i världen och jag vet bara det lilla jag sett.